Vi ska slåss mot Goliat.
Oh my. Vilken sommar. På något vis är det lite talande för den att jag knappt har skrivit något här. För allt har verkligen gått i hundraåttio. Och även om jag gråtit mig igenom vissa delar av den så har det inte funnits mycket tid till att stanna upp och reflektera. Det ända fram till sista veckan på lovet. Ja, det var mer ett sommarlov än en semester den här gången. Dels eftersom det känns som att jag hunnit leva sju liv sedan min värld vändes upp och ner den där eftermiddagen den 23 maj. Men också för att jag skulle återvända till skolbänken.
Hursomhelst. På lovets sista vecka så började vardagen närma sig, vänner hitta tillbaka till jobbet och uppladdningen inför skolan sätta igång. Det var ungefär exakt då vädret också vände och det blev kallare igen. Precis som på film, ni vet. Så samtidigt som jag förberedde mig för ett nytt liv var det också dags att komma tillbaka till delar av det gamla. Vilket gjorde ont. Vilket ärligt talat fortfarande gör fruktansvärt ont. För han är inte en del av det livet längre.
Jag sa till HP idag att jag ändå är så glad över att jag tagit mig ut och gjort så mycket saker den här sommaren. Även om jag hela tiden såg det där gråa molnet och att det skulle behöva vara över mig någon gång. Men att ta itu med a-l-l-t som hände när det hände hade varit svårt. Och inte heller rättvist mot allt det fina som också behövde ta plats. Så jag sparade nog lite. Min kropp gick in i förvarsmode och tänkte att tiden behövde gå lite till innan allt kunde börja sjunka in på riktigt.
Och den där insjunkningen har varit så tydlig de senaste veckorna. Tårar som det inte finns någon hejd på eller timing för och en utanför skolan nästan hela tiden närvarande sorg. En sorg jag faktiskt gärna låter få vara där. Som en svart liten Mike Wazowski (ni har väl sett Monsters Inc.?) som går runt med ett enda stort puppy eye hela tiden och håller mig i handen. Han sprider inte mycket energi kring sig men han är ganska söt och han behövs. Och han lyssnar och förstår allt som pågår innerst inne. Som den där vidriga känslan av att göra en presentationsfilm av sig själv till skolstarten där T inte alls var med. Den förbjudna tanken på hur delen med honom hade sett ut om det fortfarande varit vi.
Men här är den i alla fall. Min första skoluppgift som gick ut på att göra en tre minuters lång film där jag visar en skärva av mig själv. Och även om jag var fruktansvärt nervös inför visningen och även om jag som vanligt självklart ursäktar den i slutet så är jag faktiskt otroligt stolt över den. Som en härlig bonus verkade mina nya klassisar (ett barnsligare och enligt min mening mycket härligare ord för klasskompisar) tycka om den också.
Ja. Varsågoda då. Även om det här är nästan lika pirrigt som klassvisningen så enjoy (eller inte). PS: ändra gärna till HD-kvalitet och håll ut den extra buffringen för bästa möjliga filmupplevelse. Och varning: den innehåller en stor skopa fåneri. Men. Den skulle ju vara som jag.