BARA SARA

Den tredje meningen i det här inlägget kanske kommer att låta knasig. Men ni måste missförstå mig rätt. För det är faktiskt som så att det finns ganska mycket i allt det här söndriga och eländiga som har varit väldigt fint. Som ni vet så handlar det fina till största del om hur påmind jag blivit om vilka otroliga människor jag har i min närhet. Men det handlar också lite om det som pågår inom mig. Som det att jag har varit duktig på att inse vad jag är värd och att vara snäll mot mig själv. Går jag ut och springer och bara orkar någon kilometer så går jag resten. Vill jag äta Delicato-bollar en tisdag kväll så gör jag det. Jag gör precis det jag känner för, vill och orkar. Utan att fråga någon annan än mig själv om lov.

 

Visst finns det vissa gränser och moraliska och lojala och hälsosamma (på tal om Delicato-bollar) dilemman som spelar in och som jag självklart tar hänsyn till. Men det där med att till exempel känna skyldighet att gå all in en utekväll för att en har varit med och dragit ihop det men egentligen inte riktigt pallar och då istället bokar av hela grejen, det finns inte längre. Istället går jag dit, äter en bit mat med gänget och rör mig hemåt när de rör sig vidare. Precis som ikväll. Ingen tycker att jag är tråkig för det. Jag hade ju varit tusen gånger tråkigare om jag hängt på ändå eller ställt in helt.

 

Det här är förstås självklart för många. Men för mig att känna såhär åt mig själv så är det lite nytt och lite (mycket) nyttigt. Jag har mycket att lära vad gäller prestation kontra att vara nöjd med sig själv. Och jag kommer nog inte att kunna lära mig allt på egen hand. Men det är fint att veta att det finns en medvetenhet där i maggropen. Och att jag faktiskt lyckas utöva medvetenheten praktiskt också. Det sitter jag i skrivande stund och är lite stolt över. Med en kopp te i handen och med lite marsipanchoklad inom räckhåll. Cause I'm frikkin' worth it.