Saknaden. Eller en mikrodel av den.
- Jag har saknat att skratta med dig.
Jag har saknat att skratta med dig också. Faktum är att det finns mycket jag saknar med dig.
Som ditt sätt att älska mig. Dina kindgropar. Speciellt den där som är lite djupare. Hur du tittade på mig. Oavsett om jag hade pyjamas eller var uppklädd till tårna. När du gjorde dikter om saker på IKEA. Alla bilfärder. Din enorma kärlek till och respekt för dina föräldrar. Att få se ditt lugn när du fick vara med dem igen. När du fick vara i Enviken igen. Hur du lyste upp när jag gillade dina skämt (det är faktiskt svårt att tycka om ALLA om en lever med en komiker). Dina kyssar. Att du alltid ville vara nära mig. Vårat sätt att skämta. Att tanter kunde skratta åt oss i mataffären. När du fyllde vagnen med obegripliga mängder av något vi inte skulle ha. Hur jag älskade att suckskratta åt dig och plocka tillbaka grejerna. Att ingenting som egentligen är tråkigt någonsin var tråkigt med dig. Vår kärlek till mat och allt vad onyttigt heter. Min kropp i dina händer. När du blev sur på ditt hår och jag tyckte att det såg precis lika fint ut som det alltid gjorde. Hur jag brukade låtsas fixa till det för att du skulle bli lugnare. Alla "busiga" ställen. Att vi alltid satt kvar i biosalongen när filmen var slut och såg klart eftertexterna. Hur du svor åt de som gick innan eftertexterna när det var en Marvel-film. "Alla borde ju veta vid det här laget". Din koncentrerade min. När vi skolkade från buggkursen. Oss i Santa Monica. Din hand på mormors begravning. Hur vi alltid bråkade på sträckan Uppsala-Gävle på väg upp till Dalarna. Som att vi inte varit lediga tillsammans ordentligt på ett tag och bara behövde rensa. Hur vi aldrig bråkade på vägen hem. Våra scones-söndagar. Att få se dig på scen och få vara den du gick fram till efter du klivit av. Din famn. Allt vi skakade på huvudet åt. Som gubbighet, att ingen verkade förstå det geniala med Allt faller och icke-drömmare. När folk skakade på huvudet åt oss och saker vi älskade. Som Melodikrysset, alkoholfri DYR äppelcider och att återvända till samma semesterställe.
Allt det här, mycket mer och det vi aldrig hann göra.
Men jag är inte naiv. Jag förstår att det där inte finns längre och att det inte kommer finnas mer. Det vill jag inte heller. Jag bara saknar det. Det är allt.
