Liksom lägg av. Ni kan liksom inte vara på riktigt.
Alltså. Kan vi bara ta en stund och ta in allt fint och alla fina som finns i världen ändå? Jag har en önskan om att få bli lite arg. På honom. På hela grejen. Men jag hinner liksom inte med det just nu i all kärlek som jag känner för alla otroliga människor som är så makalöst underbara hela tiden. Jag hoppas verkligen att ni vet vilka ni är. Och jag hoppas verkligen att ni vet hur mycket era sms, mejl och samtal betyder. Annars får ni banne mig lämna in ett vän/kollega/dotter/styvdotter-förbättringsförslag. För ni bara måste förstå hur sjukt fantastiska ni är. Hur ni får mig att gå upp varje morgon, le åtminstone två, tre, tio gånger om dagen. Till och med skratta. Hur jag för några sekunder slipper tänka på det som är så trasigt egentligen. Men att ni också finns kvar och fångar mig sekunden jag minns det trasiga igen. Ni är mina superhjältar. Och jag är så obeskrivligt glad för att ni tar emot mig som er Lois.
Att bara säga tack låter så fånigt i relation till det ni gör. Men jag menar det verkligen. Från det allra djupaste lilla skrymselvrået i mitt hjärta. Jag älskar er.
Jag älskar dig! Även fast jag inte är där in person och min mobil funkar sådär och fast jag bara har internet ibland så tänker jag på dig ofta! När jag kommer hem ska vi dricka rosé och snacka och skratta!!