Superkvinnan.
Skrivet för ungefär en månad sedan.
Han har kastat ut mig. Även om det på pappret är min lägenhet så är det precis så det känns. Som att han stängde igen dörren rakt i ansiktet på mig och bara lät mig stå kvar där med allt det trasiga och ett "jaha, hur ska jag få ihop det här igen nu då?". Jag måste till henne. Därför går jag ut i köket. Jag smsar:
'Har du åkt? Jag dör HP. T gör slut med mig just nu. Jag har panik. Kan inte prata i telefon. Vart ska jag ta vägen? Jag dör nu.'
Jag vänder mig om till honom och ber om ursäkt för att jag smsar mitt i allt. Jag säger:
- Jag kommer att falla nu. Jag måste ha någon som tar emot mig.
Han förstår.
Hon svarar direkt med att ringa. Jag kan inte prata. Egentligen inte hon heller. Hon sitter på en full buss på väg till Arlanda med sin svärmor. De ska åka och hälsa på hennes Adde och hans pappa. Adde är i Norge och har varit där ganska mycket så de har sett fram emot det här. Men hon vet hur mycket hon kommer att behövas. Därför kommer hon fram till Arlanda och vänder. Därför ringer hon sin mamma som betalar en taxi åt mig ut till deras hem i Vallentuna där jag kan vara tills hon kommer. Därför säger hon direkt att allt kommer att bli bra. Trots att hon just då själv inte vet hur hon ska kunna tro på det.
Idag. Nästan en månad senare. Har hon fortfarande varje dag stenkoll på mig och ser till så att jag inte behöver vara ensam en minut om jag inte vill. Det har alltså knappt gått en månad och jag har ingen aning om hur jag någonsin ska kunna ge tillbaka allt hon gett mig under den här tiden. Men jag ska ta mig tusan dö försökandes.
Älskade bästa människa. Tack så sjukt otroligt obeskrivligt mycket. Jag älskar dig.
