När alla våra lögner är slut.
Fy bubblan vad det är jobbigt att vara känslomänska ibland alltså. Speciellt när en träffar folk som också är det. Då orden bara statistar i kommunikationen. Hur fantastiskt och snudd på magiskt det är när allt är bra. Men hur satans svårt det är när det är mindre bra. I alla fall om inte båda är ärliga med det mindre bra:iga. Då finns det inget att ta upp, inget att ens nämna eller kunna ta på. Det bara känns. Så dum känner en sig. Så dum ser jag ut.
Tur att det finns bubbel. Och utelåsta tillfällen som ger en lust att blogga. Snart kommer HP. Då blir allt lite bättre igen.
