Tittar rakt fram, inte runt om.
My GAWD. Jag har ju (verkligen såklart) visst saker att vara stolt över. Nu tänker jag inte förkasta mina ledsna känslor men det var så fint att de positiva inte var så långt borta. Å andra sidan är ju ingenting någonsin svart eller vitt heller. Men ångestdipparna ska inte vara riktigt sådär. Hur mycket jag än omfamnar mina djupa dalar så ska det inte vara svårt att andas.
Så jag måste (bland annat) lära mig att inte se mig själv som en skurk á la Lasermannen bara för att jag råkar vara lite klantig och mycket. Utan istället våga rycka lite mer på axlarna åt det. Alltså: a little less drama men fortfarande och helhjärtat craycray.
För jag älskar min inre clown. Det är ju hon som får mig att våga, skratta och vara så nära livet. Hon som om hon snubblar bara reser sig, brush her shoulders off och går vidare mot nästa äventyr. Nej. Det är inte henne jag ska göra mig av med. Hon måste däremot hjälpa mig med att styra upp den där inre Gunilla Persson och få henne att ta sig själv på lite mindre allvar. Typ måla mustasch när hon sover. Eller gömma en pruttkudde på hennes drottningtron. Bara något som gör att clown-Sagge inte ska få ta all skit jämt. Speciellt när det inte ens är skit.
Länge leve alla våra inre clowner ändå. Vi får inte glömma att älska dem och ge dem lite extra plats.
