BARA SARA

Ja, vad ska en säga egentligen? Hur ska jag sammanfatta det här bipolära året som varit helt magiskt och fruktansvärt på en och samma gång? Läste igenom mina anteckningar på mobilen häromdagen och jisses vad jag tragglat mig igenom en hel del de senaste månaderna. Eftersom jag efter den läsningen insåg att det verkligen inte går att koka ner det här året till ett blogginlägg så tänkte jag ge mig på att bara skriva om en dag jag minns, en mening av alla de fina som fastnat och en insikt i mängden av de miljoner andra. 

 

Jag vaknade. Det var den 16 augusti och jag skulle springa Midnattsloppet på kvällen. Men jag hade inte en susning om hur. För jag vaknade med den där tomma känslan som paradoxalt nog gör så fruktansvärt ont. Så jag grät. Och grät. Och grät. Så pass mycket och hejdlöst att jag idag kan skratta åt det. Det kunde jag lite redan då också. Under resans gång har det nog varit bland det bästa. Att jag kunnat skratta. Åt när jag varit patetisk, dramatisk eller för spårad. Och tacka vetja mina människor som skrattat med mig. 

 

Nåväl. Den där dagen tog jag till slut på mig ett par solglasögon (plus kläder, OBS!) och mötte upp Michelle för att få lite verklighet. Jag menar, jag satt på riktigt i sängen och störtbölade samtidigt som jag kollade på gamla kort på oss. Alltså: tur (läs: livsräddande) att Michelle ville ses. Vi strosade runt i stan, köpte glass och satte oss på en parkbänk vid vattnet. Jag började gråta igen och hon berättade för kanske hundrade men långt ifrån sista gången hur mycket mer jag förtjänade. Till slut ringde jag Linn som kämpade med en bolognese vi skulle äta som uppladdning för att säga att jag förmodligen inte skulle orka springa. Men också för att ändå dubbelkolla om hon och hennes Isak (som råkar vara T:s bästa vän) skulle orka med mig och allt det trasiga. Hon sa ja. 

 

Så jag gick hem, bytte om, glömde något, fick springa tillbaka, tog mig till tunnelbanan och kom fram till Hammarbyhöjden, ställer mig nedanför deras balkong för att ropa ner nycklarna. Det första som händer är att Isak kommer ut på balkongen och ska låtsas kasta en kruka på mig. Och direkt då insåg jag hur rätt mitt beslut varit. Hur han kan få mig att skratta så jag nästan kissar på mig utan att påminna mig om det jobbiga med T. Sedan fick jag de finaste av kramar, skrattade lite till och åt den godaste av bologneser. 

 

Loppet? Det var fantastiskt. Även om jag var glad bara för att jag överhuvudtaget sprang så kan ni kanske förstå hur nöjd jag blev när jag fick reda på att jag bara sprungit 20 sekunder saktare än förra året. De där tre månaderna av icke-träning, hjärtesorg och chokladbollsätande resulterade alltså bara i 20 ynka sekunder. 

 

Dagen därpå vaknade jag utan den där tomma känslan som paradoxalt nog gör så fruktansvärt ont. Hemma hos världens bästa HP och Adde. 

 

"Fattar du att du är så ledsen men ändå såhär rolig att vara med?"

- Karolina Klingvall

 

Jag är ta mig tusan rätt stolt över den jag är och håller på att bli.