Tankar ur.
Det går ju. Helt okej liksom. Allt rullar, folk är fina, jag har roligt, jag dansar, jag tränar, jag hittar på grejer, jag blir full OCH jag hinner med att göra matlådor.
Men lite bittrare ton, det har jag alltför ofta nu. Vilket är min rätt sällsynta men absolut värsta grej. Då vet jag att det är något som inte stämmer. Att det är något som skaver och som har med att vara dramatiskt "osann mot mig själv" att göra. Och det är jag ju. Jag är kär, nykär till och med, men ska komma över honom på ett sätt som att han någon gång varit min och nu svikit mig = skoklämningsvarning big time.
Det här inte alls som med T. Ju. Han hade inte precis öppnat dörren och sagt "hej, här är jag, kan inte du stanna här och så får jag visa allt? och sen öppnar du din dörr? för jag vill verkligen komma in, jag tror att jag skulle passa där" (nämnde jag att jag var bitter?). Nä. Jag och T visste vad vi var och det känns nu som att det ändå var lättare att släppa taget om något sådant. Det här är ju helt outforskat.
Det ska gudarna veta att den här independent-du förtjänar inte mig-grejen inte är så lätt när jag fastnar i kärlåtar som påminner om honom och gör mig alldeles pirrig. För jag mår någonstans också bra av att vara i de där känslorna. Jag märker hur jag trippar lite av det och får mer ork till att vara glad-jag. Men det är klart att jag ska vara rädd om mig. Avståndet är rätt och bra.
Men långt ifrån vad jag vill. Så jag tänker tillåta mig själv att vara kär också. Det är inte som att jag inte kämpar massor ändå. Eller kommer komma över det. Det är bara skönt att veta att jag inte var helt ute och cyklade. Och eftersom jag inte får smsa:
Hej. Jag saknar dig så jag spricker.
