Det är ju bara en ride.
När en är så fruktansvärt utmattad men så obeskrivligt glad på en och samma gång. När skoldagarna är omänskligt långa men hemresan görs nynnandes. När klasskompisarna driver med mig från morgon till kväll men samtidigt får mig att skratta så att jag får rysningar i benen. Då kan jag inte låta bli att känna att jag ändå hamnat rätt så jäkla rätt.
Livet har nog som sagt aldrig varit mer närvarande än det varit det senaste året. Och även om det har varit och fortfarande är bloody hell-tufft emellanåt så älskar jag det. Mellanmjölk, släng dig i väggen. Här har vi inte tid för lagom.
Eller? Är det kanske just lagomheten som gör det så bra just nu? Min senaste "Självkänsla nu/The Power of now/Välja glädje"-ekvation går nämligen ut på att inget kan existera utan motsatsen. Ju. Såklart. Men för mig är det ändå en ny Carpe diem-insikt att de absolut bästa dagarna jag har är när jag sliter OCH dansar. Inte när jag har slitit en hel dag utan att dansa innan så att jag sedan kan dansa en hel dag utan att slita.
Idag råkade jag spotta lite på Douglas i min klass varav min andra klasskompis Cristian skrattade och sa: "Alltså det är bara så typiskt Sara på något vis, det kommer lite saliv här och där". Och det kanske låter helknaz och alldeles för förhärligande men jag tog det som en komplimang. Lite som det där med clownen. Mitt liv är rätt messy helt enkelt. Med lite olika smaker och inslag, inte alla så naggande goda men en del som får smaksmurfarna att autotune:a sönder av glädje. Pre-cis som en låda med choklad.
