BARA SARA

Så har ett år som singel gått. Som jag nämnt tidigare har det varit lika jävligt som fantastiskt. Och oavsett om jag har fickor eller inte kommer jag dagligen att bära med mig det här året. Det är verkligen helt o-troligt vad en kan klara av. Vad jag har klarat av. Med en vilja, gå-ner-i-sorgen-mod-men-också-orka-upp-igen-kraft och världens bästa människor bakom mig (well DUH). 

 

Det är klart att jag fortfarande kan fälla en tår eller tvåhundratjugo, men inte som då. Inte som när jag skulle tvätta första gången efter dumpningen och gick upp och la mig i fosterställning på golvet. Nu blir jag mer dramaqueen-berörd över hur jobbigt det varit och hur ohärligt han betett sig emellanåt.

  För även om jag inte såg det då så är jag klyschigt nog numera väldigt medveten om att vi inte var rätt för varandra. Märkligt hur det var så jobbigt att våga se det dåliga och när jag väl kunde det och trodde jag var lite klar insåg att det fortfarande var en bit kvar. Det braiga var ju inte heller så lätt att kika på. Men idag vet jag att han inte är någon jag vill vara tillsammans med OCH hur fint vi kunde ha det. 

 

Det är rätt ballt ändå. Jag tror att jag sa det bara någon dag efter den där vidriga eftermiddagen den 23 maj 2014; att den 23 maj 2015 så ska jag vara över honom. Då ska jag fira och det ska inte vara jobbigt. Igår var det den 23 maj 2015. Här en en bild som visar hur uppdraget gick. Nog för att vi gör happy faces men vad tusan, ni om några vet ju att jag inte är så mycket för sockertäckande.