BFF.
HP. Tossan. Hoppetossan. Snäckan (hennes favvo, not). Bästis. Bootie Call. Chefen. Ja, hon har kallats och varit det mesta av och för mig. Och idag är hon 26-åringen. Det innebär att vi har kilat stadigt i nästan 13 år nu. Vilket i sin tur innebär att jag har varit en bättre människa i lika många år. Det är lite så hon gör med folk. Mest genom att bara vara hon. För det är för sådana som henne man ser till att lägga i en extra växel och vara lite extra, lite mer.
Ikväll hade hon födelsedagskalas och när vi stod och goskramades höll jag kanske inte helt oväntat på att börja tokböla av tanken på hur glad jag är för henne (OBS höll mig of course, annars hade hon släppt direkt). Hur mycket och magisk hon är. Hon är liksom den hårdaste jag känner samtidigt som hon är den som gråter mest av alla till Disney. Det känns ju överflödigt att tillägga men SOM jag älskar henne alltså. Ända ut i lilltårna och tillbaka.
Grattis Tossan. Min bästis, min person, min familj.
