Vacklande och fundersamt på väg.
Okej, såhär. Jag är tillbaka. Tror jag. Tänker att jag ska skriva av mig här igen. Var är jag nu? Har börjat jobba med tv, inte bara plugga det. Nyper mig i armen varje dag över vännerna och att de känns så bra och fina och närvarande. Pappa mår bra. Jag mår verkligen bra. Och: jag har inte hörts med J på mer än tre månader nu. Vilket är rekord sedan vi träffades för första gången för två år sedan.
Det är nog mest därför jag är tillbaka. Jag är glad över och på riktigt inställd på att komma över honom. Han lämnade aldrig sin tjej och släppte aldrig mig. Därför kan vi inte vara nära. Därför vill jag bara skriva ner lite av allt jag tänker. Typ som rapporter över hur det går och hur det känns, när man trott att man gått fram ett steg och backar två tillbaka och allt det där som hör processen till.
Idag: ganska likgiltig men ändå pirrig över det. Har inte tänkt på honom så mycket, inte pratat högt med honom och inte saknat honom. Det fantastiska nu är att jag vet att en sån känsla kan hålla hela dagen, jag behöver inte vara orolig över det kanske slutar med att jag gråter kudden dyblöt ikväll. Tänk att det kan vara så nu. TROTS att jag är sjuk och grejer.