PS! OBS!
Inte helt själv har jag gått eller går jag igenom det här. Ni får inte tro att jag glömmer er. Speciellt inte dig, Amy. Du som funnits där oavsett tid på dygnet och som orkat lyssna och prata. Och som förstått. Som inte dömt. Och låtit mig vara i vilken känsla som helst. JEEEZ vad jag typ hade blivit spitt språngande galen utan dig den här sommaren.
Massa kärlek och tack till alla er andra också som är så fina och som jag vet alltid håller mig i handen genom oväder och rusk oavsett hur lite eller mycket vi hörs.
Tack vare er är min arm full av nypmärken.