En märklig grej att vara stolt över.
Ehm. Nu vet jag inte riktigt vad som hänt här. Men nu går jag runt och är lite stolt över att jag blev kär i J. Jag vet, jag hänger knappt med i mina svängar själv. Tro mig. Snart kommer han att heta "idiot" i dagboken igen. Men det hör ju lite till.
Annars så finns det faktiskt något väldigt fint med det här käreriet. Jag tänker mycket på honom, uppenbarligen har han en stor roll i det här. Att om han är min "typ" så är jag rätt nöjd över den. Jag vet vad ni tänker och JA, han har fuckat upp mycket och han är feg och han har en bunt dåliga sidor och egenskaper (som vilken människa som helst?) men han är som tidigare nämnt mycket annat också.
Nu kommer ni säkert tro det ändå och det förstår jag men jag känner mig inte blind den här gången.
Och. Jag är så himla glad över att jag inte har ett tydligt mål med honom. Att jag inte stått framför honom och lovat guldig stabilitet och gröna skogar av trygghet. Jag vet inte om vi skulle vara för alltid. Jag vill inte bli tillsammans direkt, inte att han ska flytta in här typ nu och att vi ska börja planera vår semester ihop.
Nä. Om han skulle bli tillgänglig så skulle jag vilja dejta, ha första kyssar, klättra upp på tak, råka kyssa någon annan, ha lite drama, bli sams, umgås utan etikett och se vad vi kunde bli. För jag vet inte det nu. Och även om det aldrig blir så så älskar jag att jag skulle vilja våga ta reda på det tillsammans med honom.
Det tycker jag är lite starkt och feministiskt av mig faktiskt. Och det är sådana guldkorn en får försöka hitta i den här annars ganska gråa sandhögen.
OBS försök att inte läsa det så patetiskt som det kan läsas.