Insikt efter förra inlägget.
Jag tycker fortfarande att det är starkt och bra att inte stå med öppen famn till J och säga "komsi". MEN tacka gudarna för det ändå. Jag är ju livrädd för att släppa in honom. Men det är ju, om vi ska vara helt ärliga, något jag bör vara.
Ibland (ofta) är jag glad att han inte är singel. Alternativet hade liksom varit för läskigt.
PS: Förtydligande: styrka är inte att vara rädd för kärlek. Men jag gillar att jag ger mig själv utrymme för det den här gången. Ofta får alla andra vara så himla osäkra och jag vara den med alla svaren. Det är alltså den motsatsen jag tycker är go nu.