Fram och tillbaka och hit.
Ja, det är mycket deja vu över inläggen nu. Jag har kanske misslyckats i andras ögon. Men jag tänker att jag gjort vad jag kunnat och för mig är det tillräckligt. Det är inte som att jag inte lever med konsekvenserna. Och så gillar jag ju "ah det där gick åt skogen" så mycket mer än "tänk om".
Det är så svårt att förklara för de som inte varit där. Med oss. Jag förstår att jag säkert låter urkorkad och han som världens svin. Vilket ju på många sätt är sant och bra för mig att höra. Jag behöver bli påmind om den sidan hos honom också. Men den andra. Den där som är som inget jag varit med om förut. Den finns. Den var på riktigt.
Allt är så fint runt omkring. Slutprojektet känns faktiskt riktigt roligt. Amy är fantastisk. Praktiken är klar och jag ska till Mexiko i två månader. Alla vänner är helt magiska. Lägenheten är min och lite tillpiffad och så himla fin. Jag mår bra och jag kan uppskatta allt det där. Men den färg som brukade vara du, den gör sig ständigt påmind om sin frånvaro.
Det knasiga är att jag ändå omfamnar den smärtan. Jag tycker faktiskt att det vi hade är värt den. Och även om tanken på att det inte blir vi plus tanken på att jag förlorat en utav mina bästa vänner får mig att vilja ge upp på livsgnistan så kan jag inte sluta vara tacksam över att jag fick bli en del av ditt liv och du av mitt. Allt du fattade. Du har fått mig att förstå vad jag vill ha. Vem jag vill ha. Nu ska det bara matcha med vem jag förtjänar också. Tillsammans med den där jäkla tajmingen.