Som en främling för varann.
Hejis. Ja, nu skriver jag till dig igen. Det var ju ändå första gången vi sågs på några veckor sen den där gråa dagen i det där klassrummet då vi sa att vi inte skulle vara något alls längre.
Allt blev så mycket idag bara. Tänk att det hände så ändå. Att jag på vägen hem bara grät. Och att det utifrån var så lite. Vi sågs knappt på hela dagen, du undvek min blick tills jag lyckades fånga den och eftersom jag då inte visste alls vart jag skulle ta vägen så började jag tydligen vinka. Så var det ju den extremt givande konversationen vid pingisbordet när Gunnar sprang och hämtade bollen också.
"Vem vinner?"
"Gunnar"
Sen fick jag gömma mig bakom dörren där jag skulle tejpa upp en lapp så att du inte skulle se hur mycket jag skakade och hur tejpbitarna klistrade ihop sig.
Och jag vet att jag inte ska be om ursäkt. Det hade du hatat. Men bara så du vet så var jag helt galet obekväm idag när du inte var med i häng och prat om Fjällen. Även om jag vet att du gärna backar. Vilket är ganska mycket feghet, men också ganska mycket finhet. Du i ett nötskal med andra ord alltså.