Det var något alldeles magiskt och vackert att se Melissa Horn spela på Cirkus ikväll. Att se hur lilla hon lyckas fylla hela Cirkus och få oss att ge henne stående ovationer efter de sista tonerna av lycka mitt i sorgen. Hon har ett slående sätt att vara så utlämnande och mystisk på samma gång. Det kändes som att hon bjudit in oss alla till henns vardagsrum fullt av grubbel samtidigt som vi sitter och undrar om allt. Men med oss fick vi ha vårt egna grubbel så jag var inte sämre än någon annan. Redan efter första låten plockade jag fram mitt grubbel och bara var lät det vara. Jag behövde inte förklara eller försvara det och det behövdes. Ibland var det bara Melissa och jag där, i alla fall i mitt grubbel.
Någon mer jag hade med mig som går bättre att ta på var bästis HP. Och jag är så glad för den tösen, jag. Mellan grubblande och några skvättar saltvatten från ögonen blev det också sådant där nu-ska-jag-vara-tyst-men-kan-inte-fniss. Typiskt bästis-fniss. Jag hoppas att vi alltid, när det gäller fnissande, kommer att hålla oss på lågstadienivå. Vi är som vassast då.
Jag har lycka. Ibland glömmer jag bara bort hur jag använder den. Men sådant kan också vara okej och viktigt.
