En bra grej.
GOSH vad jag älskar att förlåta. Har i veckan gjort det med båda hjärtekrossarna (ja, det var väl själva tusan vad det dissas här, jag som ändå ser mig som en över medel-tjej liksom) och det känns ända in i själen hur bra jag mår av det. Ledsen över den senaste, såklart. Suckig och litelitelite puckoförklarande också. Men inte alls så bitter som jag varit av limbolivet i sommar.
Det är fint. Jag är lite glad och stolt över att vara jag igen.