Det var väl allt då.
Jaha nähe. Så sitter jag här fast med mer än bara foten i kärleksträsket igen. Och känner mig dum. Dum för att jag inte stängde av helt efter första samtalet. Eller andra. Eller tredje. Försökte gjorde jag förvisso. Men det kändes ju så ologiskt varje gång jag träffade dig. Hur kan något som får mig att må såhär bra och ostoppbar vara dåligt? Och vips så har jag liksom inte orkat vara sådär tillräckligt stark. För du har ju varit sådär klyschigt betydelsefull. När du sågat mig till fotknölarna och ifrågasatt och drygat men samtidigt fått mig att känna mig som världens bästa människa. Och när jag fått se dig öppna dörrar du egentligen är åh så obekväm med att öppna. Jag tror ändå att det var på riktigt.
Även om det är svårt att känna nu.
Nu är det mest trasigt och sådär. Och här sitter jag, clownig och dan.
Det är ju dock sedan gammalt och jag har ju också valt att vara den clownen. Det finns inte en centimeter av mig som vill sluta tro det bästa om människor. Ofta ger jag folk en, två, femhundra för många chanser och det gör jag ju för att jag tror mer om dem. Också såklart för att jag är en (åhsåutvattnatmenträffandejusthär) hopplös romantiker.
Men. När jag väl är klar är jag klar.
Även om jag sa att jag inte trodde så mycket så hoppades jag ju. Att du helt plötsligt bara skulle stå där och försöka. Men det blev det inte så mycket av. Inte ens som vän.
Så. Jag är helt klar nu. Det gör ont och suger och känns fortfarande. Och jag har all respekt i världen för vad du går igenom men hey, jag är ändå värd åtminstone en ganska stor skopa mer hänsyn och hjärta än såhär.
Faktiskt.