Förresten vet ni?
Något som är så himla häftigt att vara med om sådana där helomvändande jobbiga grejer, det är att en får känna sig så sjukt levande. Mitt i all sorg kunde jag verkligen älska just det. Att jag helt plötsligt inte hade någon aning om min framtid. Hur den osäkerheten gjorde mig alldeles utom mig-pirrig. Hur den fortfarande gör det.
Nä hörni. Livskittel är inget en ska ta lätt på.
Ah jag vet, det är helt otroligt vad jag bjussar på insikter. Men åh. Ni förstår ju ändå vad jag menar. Att kittlet kan vara lätt att glömma bort och att det är fint att ruskas om ibland. "God morgon, du är inte färdig än" liksom.